Artistes

Lieu

Bananpiren, Göteborg SE 

Date

27 juin 2008

Images

Commentaires

Recension:

Ja då var det dags att återigen inta Frihamnen, eller Bananpiren som den kallas i folkmun, i Göteborg för att umgås med vänner, lyssna på bra musik och dricka en eller två pilsner. Nytt för i år är att festivalen utökats till två dagar och att området arrangerats om. Dom största scenerna, två till antalet, som förr stod längst ut på piren har nu flyttats närmare Götaälvbron och en ny tältscen har byggts upp som ersättare till den scen som låg i kajskjulet. Det sistnämnda är ett bejublat grepp då ljudet i kajskjulet var under all kritik. Även området har gjorts större känns det som och i alla fall jag hade aldrig några problem med vare sig matköer eller långa köer till drickat. Dock var det lite smålurigt planerat med utgången så när alla skulle ut från sista konserten på lördagen så blev det korvstoppning vill jag lova. Som tur var hade vi redan gått då och fick se spektaklet uppe ifrån bron. Götaälvbron tjänade förövrigt även som "snikens kulle" där alla som inte ville betala för en biljett stod och kunde se konserterna på hyfsat långt avstånd. Att stå där är inget att föredra om du frågar mig men för andra kanske det räckte.
Även vädrets makter var på våran sida, i alla fall då jag var på plats. Vi fick några regnstänk under Danko Jones spelning men det var inga mängder och kläderna blev knappt blöta. För min del var det ett perfekt festivalväder med molnighet, lite sol emellanåt och inte för varmt. Men nog om det nu, låt oss ge oss hän till det vi var där för - musiken.

Vi tar tåget ner till Göteborg på fredagsförmiddagen med gott mod och hittar så småningom fram till vårat fystjärniga hotell som en kamrat fixat bra pris hos. Inte fel med lite lyx när det är festival. Hotell var vi ju tvungna att ha oavsett då det är lite svårt att hitta tältplats ute på en hamnpir. Nåväl, nu drog vi igång med en liten förfest innan vi käkade middag och sen begav oss till festivalområdet och dagens första band som för våran del var den kanadensiska powertrion Danko Jones. Bandet var på ett strålande spelhumör och levererade sina hårda rock'n'roll-hits likt ett pärlband med höjdpunkter som "Sticky Situation" och den alltid lika allsångsframkallande "First Date" i främsta ledet. Någon större scenshow bjöds vi inte på men det gör inget då låtmaterialet håller så pass hög klass som det gör och med en så energisk frontfigur som herr Danko vid rodret så kan det inte gå fel. Det var kanske inget klassiskt gig av kanadensarna men dom håller en så hög nivå så det är inte långt ifrån att det blir fullpott för bandet denna afton.
Som tvåa ut på mitt schema stod svenska 70-tals diggarna i Graveyard som gav en bejublad konsert på Sweden Rock Festival tidigare i år. Jag missade tyvärr bandet då så detta var en av dom mest emotsedda spelningarna på årets Metaltown för min del. Jag kan inte påstå att bandet infriar alla mina förväntningar men det svänger något hejdlöst när dessa grabbar jammar loss. Tältet är långt ifrån fullsatt denna sena eftermiddag men vi som är där njuter i fulla drag. Det är ömsom tungt och hårt och ömsom meckigt och flummigt på ett skönt retrosätt men som sagt, den där lilla extra kicken fick jag inte. Det kan i och för sig ha berott på flera olika faktorer men som så många gånger förr så önskar jag att få bandet på en mindre klubbscen för då lär nog deras musik komma till sin fulla rätt.
Nu följde en liten tur till utsidan av festivalområdet där medhavd pilsner förtärdes. Då ölen är fruktansvärt dyr inne på området så är det en bra grej, som är ny för i år, att man kan hänga in sin medhavda väska i ett tält mot en överkomlig summa och vid valda tillfällen hämta ut väskan och förtära innehållet. Det är kanske inte det ändamålet som är tanken med servicen men vi tyckte det var toppen. Dock utnyttjade vi detta bara en gång men ändå, det var i alla fall välkommet denna gången.
Efter lite stärkande i kroppen så styrde vi stegen än en gång mot tältscenen och denna gång stod black metal-veteranerna i Nifelheim för underhållningen. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men speciellt underhållande var det inte. Primitiv black metal är inte min grej direkt. Jag gillar min svartmetall tung och med sväng. Grabbarna i Nifelheim lyckas inte med något av det. Visst fanns det stunder då man hajade till och lät sig ryckas med men dom gångerna var lätträknade. Jag skall dock ta mig en ordentlig lyssning på nya skivan för dom låtarna lät helt klart bäst denna afton.
Då var förväntningarna inför Monster Magnet större och jag tycker dom infriades. Flera jag pratade med klagade på att Dave Wyndorf (mannen som ÄR bandet) lagt av sig, att det inte var som förr i tiden och så vidare. Men jag tycker det bara är taskigt. Visst är han inte vad han en gång var den gode Dave men han är numera drogfri, kär och lever förmodligen inte det rock'n'roll-liv som han en gång gjorde och då förändras man självklart som människa också. Det var kanske inte det sprudlande band som vi vant oss vid men det var bra trots allt. Dom har ju något som många andra rockband saknar idag - låtarna! Det går inte bortse från att bandet har en låtskatt som lyckas bära fram en hel konsert helt utan pyroteknik och dylik rekvisita. Det är bredbent, allsång och rock'n'roll hela tiden - precis som vi vant oss att det skall vara med Monster Magnet.
Kvällens sista band och utropstecken stod bröderna Max och Igor för med sitt Cavalera Conspiracy. Ni kan förmodligen historien redan. Gitarristen och sångaren Max Cavalera hoppar av thrashlegenderna Sepultura efter interna bråk och han och den trumslagande brodern i samma band, Igor, pratar inte med varandra på över tio år. Sen hoppar Igor av samma band och helt plötsligt, efter lite trevande, så befinner sig bröderna åter i samma band som naturligtvis skall bära familjenamnet. En skiva har dom hunnit med, "Inflikted", och visar på att tiden stått stilla i familjens låtskriveri och är sprängfylld med thrash likt tidiga Sepultura. Jag har sett Sepultura, men utan Max vid micken, men jag har sett hans andra band, Soulfly, men aldrig sett bröderna tillsammans men nu står dom då ihop på en scen framför mig och trots att det står Cavalera Conspiracy på backdroppen så är det Sepultura vi får bevittna enligt mig. Dom nya låtarna funkar finfint i live men det är när dom drar igång med låtar som "Chaos A.D.", "Arise" och andra äldre Sepultura-spår som det lossnar och blir helt sagolikt bra. Höjdpunkterna för min del kommer med "Troops of Doom" och Motörhead-covern "Orgasmatron" men det finns inte en död sekund och jag kan nöjd återvända till hotellet efter att äntligen ha fått se det riktiga Sepultura live.

Betyg:

Danko Jones 4/5
Graveyard 3/5
Nifelheim 2/5
Monster Magnet 3/5
Cavalera Conspiracy 5/5
ajouté par Ulf Classon

Concert ajouté par Ulf Classon
Note moyenne  : 

Participants